Från första början var det bara ett landskap av våtmarker. Vad som brukar rubriceras som Barena. Från det femte århundradet var ön bebodd.

Havsnivåerna steg och vatten nivåerna i lagunen blev till stort bekymmer för invånarna, som gjorde allt de kunde för att med pålade palissader försöka behålla sin ö.

År 1220 återvänder Franciskus av Assisi hem, efter att ha deltagit i det femte korståget i det heliga landet.

Legenden säger att Franciskus hade kommit till frid med sig själv under samtal med Sultanen av Egypten, Malek el Kamel, som väckte hans beundran och vänskap.

Väl hemkommen i Venedigs lagun kom han troligen till det historiska och religiösa centrumet på ön Torcello. Han söker efter en lugn plats att dra sig tillbaka på.

Franciskus valde den här ön för att grunda ett härbärge där han kunde be och vara ifred och inte behöva delta i det världsliga livet.

Efter hans död gavs ön vidare till Frati Minori av Venedigs patriark Jacopo Michiel.

Under 1500-talet övergavs både ön och klostret på grund av betydliga förändringar i de rådande miljöförhållanden som gjorde området helt ogästvänligt.

Österrikarna använde ön till ett ett större krutmagasin fram till år 1858, då den donerades till kyrkan genom Venedigs stift.

Vilket gjorde att bröderna från Frati Minori kunde återinviga ön som fortfarande bär namnet San Francesco del Deserto.

Hela ön är omgiven av gamla ståtliga cypresser som är mestadels är planterade i dubbla rader. Träden planterades en gång i tiden för att stabilisera öns bankar.

Hela klosteranläggningen omges av en stor trädgårdspark där man kan promenera i skuggan av de höga cypresserna och andra barrträd.

Klostret har en egen hemsida

Frati Minori -Isola San Francisco del Deserto