Glastillverkningen har sina rötter i
Venedig och med förgreningar till handeln med
orienten över Konstantinopel under 900-talet.
Ett av de äldsta kända dokumenten om
glasblåsning, är från 1083. Där berättas
det om en man vid namn Pietro Fiolario. En
mästare som blåser Fiole, flaskor.
År 1291 förbjöds all glastillverkning inne i
Venedig. Som det berättas, på grund av alla
bränder som glasugnarna vållade stadens
bebyggelse, som då mestadels bestod av trähus.
All glastillverkning skulle därmed ske ute på
Murano. Man kan faktiskt ana att det inte bara
var omsorgen om stadens trähus som låg bakom
flytten ut i lagunen till Murano.
Här var det lättare att övervaka och hantera
monopolet av det som blivit en lönsam
tillverkning för Republiken Venedig. Det kom
också ett förbud för glasbruksarbetare att
bedriva sitt hantverk i andra länder.
En klar fördel att glastillverkningen var så
koncentrerad till Murano var att innovationer
och tillverkningsprocesser snabbt spreds från
glasbruk till glasbruk.
Att glasblåsare hade en hög status ser vi med
att de var de enda icke-ädla som kunde gifta sig
med Patricier döttrar.
En person som betytt mycket för
glastillverkningen på Murano under 1900-talet är
Paolo Venini, som kom till ön 1921 och
startade upp företaget Vetri Soffiati
Muranesi Cappellin Venini & C och började
ett konstnärligt samarbete med olika grupper av
konstnärer.
Glastillverkningen i dag är koncentrerad till
glasskulpturer, glaspärlor och lampor.
Murano har ett väldigt känt Glasmuseum
